SKAM

I somras läste jag en text av vår förre ärkebiskop Antje där hon resonerar om det svåra samtalet och att vi ofta inte vågar ta i det. Det handlade om skam och skuld, naturligt eftersom vi är kyrka. Men det är inte det besvärliga i ämnet utan allvaret kring ämnet. Jag vill gärna utmana mig själv med det där svåra i livet. Kan vi inte reflektera kring svåra saker kommer livet ställa krokben för oss.

Skam är ett begrepp som ramlar in hos mig ganska ofta. Jag kan ibland skambelägga mig själv för att jag gör saker som jag vet inte är nyttiga för mig, jag äter för mycket, jag surfar eller slöar framför tv för mycket. Det är lätt att skambelägga andra när jag saknar kunskap om de personerna. Jag hör hur ungdomar är skamlösa mot varandra för saker som de är. Som en ny typ av mobbing. Även vuxna människor är skamlösa, t.o.m. politiker gör det med hela grupper av människor – de väljer att vara skamlösa mot andra för att de är människor med sin specifika kultur och sitt sätt att vara som skiljer sig ifrån en själv.

Skammen är kopplad till vårt innersta som människor och i förlängningen så berör det oss på djupet av vårt sätt att leva och att vara. Det berör också människovärdet. Det blir svårt när jag skambelägger mig själv, då intalar jag mig själv att jag inte är värd någonting. När någon är skamlös då ser den ned på och nedvärderar andra.

Genom att hantera begreppet skam kan vi förändra och rätta till. Att känna skam är ett friskhetstecken medan en malplacerad och felhanterad skam kan göra människor sjuka. Har vi ingen känsla för skam brister vi i mänsklighet. Att känna skam är något friskt, vi får inte glömma det. Det är den som indikerar att något är fel, den hjälper oss att förstår att något har gått snett i våra liv. Skam känner vi för något vi är, hanterar vi inte den så kommer den att bli en tickande bomb som kan brisera när som helst. Vi behöver hantera den för att må och göra bra i livet. Det är som att det börjar i skapelseberättelsen, då allt var god gemenskap. Men när relationen går från medmänniskan i fokus till självet i fokus, då gömmer sig människan och skyller på att de är rädda på grund av sina brister. Medveten om min nakenhet uppstår relationen till mig själv; i jämförelse med andra skapas skammen. Skam är en känsla som är svår att ha ett sunt förhållande till, den är oönskad och svårhanterlig. I en värld centrerad kring framgång och individ frodas den och vi blir mer och mer omedvetna om relationen till andra, det blir bara jaget som är viktigt.  

En av dagens härskartekniker är att skambelägga varandra. Klarast ser jag det i politiken där människor som inte har någon moralisk kompass, utan bara lever i det självcentrerade perspektivet, trycker ner andra för att förverkliga sig själv. Man skapar en sanning som inte är med sanningen överensstämd, utan något som passar en själv. Det är tydligt hur ledare och makthavare på alla nivåer i Sverige och världen inte är tillräckligt reflekterade moraliskt och söker det självcentrerade. De blir skamlösa istället för problemlösare. Lögner, desinformation och konspirationsteorier är alla en del av skamlöshet. Det skapar i sin tur en rädsla för vad som händer och hoppet försvinner. Vi får istället ett falskt hopp baserat på enskilda individer, istället för det kollektiva och gemensamma. Förstår vi vår skam och kan hantera den rätt då driver den ut rädsla och skapar mod.

Det är nu måste vi prata om svåra saker som skam och vi måste göra det med varandra, annars får det onda ett starkare grepp om världen. Våra liv och vår existens måste vi lägga på bordet och hantera ur alla perspektiv, de lätta men också de svåra. Vi är del av lösningen, det är vårt delade ansvar.

Johan Hedlund, kyrkoherde Svenska kyrkan Eskilstuna


Foto: Oliver F. Atkins/Public domain