Informationsförmedlare, hoppbärare och en öppen dörr.
”Var redo! Fundera på vad du kan göra om kriget är ett faktum!” Ungefär så lät ÖB:s uppmaning under Folk och Försvars rikskonferens i januari. Det kablades ut som en stor och alarmerande nyhet och många tycktes känna sig träffade och manade.
Hur väl förberedda är vi egentligen? Försvarsberedningens rapport som lämnades till försvarsminister Pål Jonsson före jul visade att det svenska totalförsvaret lämnar en del att önska.
Forskare efterlyser, precis som civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin, egna initiativ från kommuner och organisationer. Men de verkar på många håll lysa med sin frånvaro. Hur väl förberedda är Svenska kyrkan om krisen, eller kriget, kommer? Och hur duktiga är vi egentligen på att arbeta för det vi borde sträva mot – fred?
Världsläget är förändrat. Tonen är skärpt och sträng. Diskursen är sedan 2021 centrerad kring att på alla nivåer rusta landet för krig. Otäcka bilder rullar i media och man låter oss förstå att det som händer i Ukraina, att förödelsen i Gaza och det långvariga kriget i Syrien påverkar också Sverige, även om inte ännu vet i vilken utsträckning. Vi gläntar på dörren till Nato och ÖB höjer pekfingret. Oavsett vad vi tror om anledningarna och riskerna, om det bakomliggande politiska spelet och om sannolikheter och troligheter så blåser vindarna just nu mot en ivrig upprustning.
Före jul lämnade försvarsberedningen en rapport till försvarsminister Pål Jonson kring det svenska totalförsvaret och den övergripande bild rapporten gav var att vi ligger efter, att alltför få agerar och att det sker alltför långsamt. I en jämförelse med det nu krigsdrabbade Ukraina framstår Sverige som en yrvaken tonåring. Det är en oroväckande bild som försvarsberedningen förmedlar och som fått ÖB att göra allvarliga och explicita försök att piska upp vår försvarsvilja.
På Centrum för civilsamhällesforskning har man fått i uppdrag från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, att undersöka hur väl förberett det svenska civilsamhället är för ett krig eller en allvarlig kris. I ett projekt som löper över sex år är uppdraget att undersöka civilsamhällets organisation i kris och krig, svenskarnas försvarsvilja utifrån deras värderingar och hur vi kan lära av civilsamhället i Ukraina. Magnus Karlsson, som är chef för institutionen, säger:
– Den svenska försvarsviljan visar sig vara hög. Nio av tio säger att de vill försvara Sverige om landet går i krig. Något färre är beredda att handha vapen. Men det finns en tvekan som beror på att folk inte känner sig förberedda, de vet inte vilken deras roll skulle vara. Och det där med att vara oförberedd och därmed osäker går igenom hela civilsamhället, både bland individer och organisationer.
Kanske är det symptomatiskt för Sverige. När Centrum för civilsamhällesforskning i en rapport summerade vilken roll civilsamhället haft under covid-pandemin sade många organisationer att ”om staten hade bett oss, och skjutit till medel, hade vi kunnat göra mycket. Men vi fick inga direkta uppmaningar eller medel”.
– I Ukraina, berättar Magnus Karlsson, svarade tillfrågade organisationer bara ”det här gjorde vi”. Det fanns ingen tanke på att vänta in någon uppmaning. Man bara gjorde. Det kan ha att göra med att organisationer i Ukraina inte har samma tillit och samma nära samarbete med staten, som de har i Sverige. De svenska organisationerna är sedan några år vana vid att få ett anslag tillsammans med en ganska tydlig uppgift från regeringen. Det kan de kanske inte förvänta sig nu. Det är bättre att bara börja planera och tänka själva, säger han.
I det svenska totalförsvaret har Svenska kyrkan två författningsreglerande ansvarsuppgifter. I kulturmiljölagen finns bestämmelser kring hur Svenska kyrkan ska vidta förberedelser under höjd beredskap och krig för skydd, vård och underhåll av kyrkliga kulturminnen. Även ansvaret för begravningar ligger på Svenska kyrkan; att säkerställa att det finns gravmark för kistor motsvarande fem procent av befolkningen i en kommun, i händelse av en pandemi eller ett krig.
– I Eskilstuna innebär det 5 000 platser, säger Daniel Sandberg som är ansvarig för Eskilstunas begravningsverksamhet och tillägger att den gravmarken finns.
– Vi arbetar hela tiden för att ha god beredskap och för att nå dit behöver vi genomlysa allt och se till att ha bra och uppdaterade planer. Vi behöver öva så att vi vet exakt vad vi ska göra om något händer. Vi ser att vi ska bli ännu bättre på att göra omvärldsanalyser, vara med i tiden och skapa bättre dialog mellan oss och andra aktörer. Vi kan inte vänta.
Under våren har Svenska kyrkan i Eskilstuna byggt en ny tjänst inom organisationen som fortlöpande ska utreda och utveckla kris- och beredskapsarbetet. Inom kyrkan finns också ett flertal funktioner som innehar krigsplaceringar, vilket innebär att de har en plikt att utföra sina arbetsuppgifter i händelse av krig.
Men kyrkoherde Johan Hedlund ser att det finns mer kyrkan kan bidra med i ett svenskt beredskapsarbete och civilförsvar.
– Vi har en organisation med stor vana av att skapa mötesplatser och trygghet. Men jag ser att vi också kan bistå med faktainhämtning för att motverka desinformation. I ett sådant fall behöver vi ha en ganska tät kontakt med kommunen, MSB och andra i civilsamhället. Vi är ju redan en mötesplats som kan erbjuda gemenskap, värme, lösningar i matfrågan – allt det där man kan behöva i kristider. Dessutom har vi vanan att samordna grupper som vill engagera sig i att göra någonting för samhället. Det kan vi ta vara på och använda i ett beredskapsarbete.
I försvarsberedningens rapport står att en del av det kommunala ansvaret för befolkningsskydd innebär att upprätta särskilda kommunala samlingsplatser, så kallade trygghetspunkter, där invånarna ska kunna få tillgång till information, värme, vatten och möjlighet att ladda till exempel mobiltelefoner. Den typen av trygghetspunkter har visat sig vara mycket viktiga i Ukraina, och har bland annat upprättats i kyrkornas lokaler.
Peter Hällsten har huvudansvaret för trossamfund på MSB. Han ser att trossamfunden kan få en viktig roll i kommunernas trygghetsplaner eftersom de har tillgång till bra och stora samlingslokaler, men att samfunden har varit, och fortsatt kan vara, en stark resurs i alla former av kriser.
– Vi kan egentligen inte ställa några direkta krav på trossamfunden och deras agerande i kriser. Men vi vet att de har mycket erfarenhet och brukar vara snabba att ställa upp. Det finns en närhets- och likhetsprincip i fördelningen av ansvar. Den som gör saker i vardagen ska helst ha samma ansvar vid en kris. Hjälpen ska finnas så nära krisen som möjligt och vara så likt som möjligt hur det ser ut i vardagen. Trossamfunden har en viktig roll i vardagen att möta människor i sorg och i kris, att stå för tröst och mening, och det är klart att vi vet att de blir en viktig knutpunkt i krig. Vi må se oss som sekulariserade i Sverige. Men många nysvenskar lever med tro och en närmare relation till kyrkan. Och vi har ju ingen myndighet i Sverige som har det där ansvaret för en social trygghet.
Även om kyrkan har ett par lagstadgade uppgifter vid förhöjd beredskap är det alltså inte fastställt vad organisationen ska ha för social roll vid en kris. I det avseendet fungerar Sverige, enligt Peter Hällsten, som ”ett stort grupparbete”. Det finns inga befogenheter att säga till en annan myndighet vad de ska göra.
Åren med pandemi visade tydligt vilken betydelse trossamfunden kan ha under en kris. Enligt en rapport som togs fram på uppdrag av Myndigheten för stöd till trossamfund, SST, blev trossamfunden enormt viktiga för spridning av korrekt information, för att samla in viktig kunskap kring de rykten som florerade om covid och hur det spreds, och för att de tack vare sina språkkaféer, barngrupper och engagemang kring äldre och utsatta, har ett öra mot marken och kunde fånga upp signaler kring människors liv.
– Det gav en tydlig vink om vad trossamfunden betyder. De är trovärdiga budbärare och när det är viktigt att få ut rätt krisinformation kan de möjliggöra det, säger Tanja Viklund på SST.
– Svenska kyrkan och andra trossamfund har en stor vana vid att dagligen möta människor i kris; psykiskt utsatta, socialt utsatta. Den bredden är svår att hitta i andra organisationer. Det är en otrolig tillgång för ett samhälle. Dessutom finns idag en enorm språkkompetens, så många olika språk talas inom Svenska kyrkan. I kriser är allt detta oerhört viktiga tillgångar.
För att samfunden ska kunna fungera som en resurs vid kriser, betonar hon, krävs ett samarbete och en nära kontakt mellan dem och kommunen. I Eskilstuna har ett sådant samarbete inte inletts ännu, även om Svenska kyrkan finns med i kommunens POSOM-grupp, den krisgrupp för psykiskt och socialt omhändertagande som är tänkt att kallas in vid allvarliga händelser, som till exempel skjutningar.
På frågan vad kommunen ser för möjligheter till samarbete med Svenska kyrkan och andra trossamfund när det gäller krisberedskap svarar krisberedskapsamordnare Miryame Malmquist att den växande våldsspiralen i Eskilstuna har krävt ett allt större beredskapsarbete, men att samarbetet med trossamfunden inte har kommit så långt.
– Vår ambition är att fortsätta bygga upp ett sådant samarbete. Men hur det ska se ut har vi inte hunnit fundera på. Vi behöver överhuvudtaget ha ett bättre samarbete med trossamfunden. Den frågan har inte fått den plats den behöver ännu.
Vad ser ni att ett trossamfund som Svenska kyrkan skulle kunna bistå med i ett krisberedskapsarbete?
– Svenska kyrkan är oerhört kompetenta inom områden som vi inte besitter, som själavård till exempel. De kan ju möta människor i en tro, vilket är viktigt för många vid kriser. Det finns säkert andra saker också som vi inte vet än som trossamfunden kan vara med och bidra med. Vi får lista ut det tillsammans.
Än finns ingen plan. Möjligen, tror Miryame Malmquist, har det skjutits på framtiden för att man ser det mångkulturella samhället, som Eskilstuna utgör, som en utmaning:
– Vi har många typer av kulturer och religioner i Eskilstuna. Man behöver ta många olika hänsyn; till språk, tro och grundsyn på livet.
Om ett samarbete mellan kommunen och trossamfunden låter vänta på sig, ser kyrkoherde Johan Hedlund att det finns saker att jobba på ändå inom kyrkan, som ett ”beredskapsarbete för fred”.
– Vi måste fundera mer på hur det vi predikar i våra kyrkor ska bli synligt ute i vårt samhälle? Hur skapar vi fred i vår egen stad? Vi behöver bli bättre på att bygga relationer än vi har varit fram tills nu. Det är ju det som är vårt uppdrag. På det sättet tror jag vi kan gjuta mod i människor till att börja ta ansvar för varandra och för ett fredligare samhälle där vi står bredvid varandra i kriser.
Det finns exempel där ett samarbete mellan kommunen och samfunden kring krisberedskap redan är satt i rutin. I Boden, till exempel, har kommunen skapat ett så kallat trossamfundsråd där sex olika trossamfund finns representerade, tillsammans med kommunen och polisen. Ett råd som vilket annat kommunalt råd som helst, lett av en politiskt tillsatt ordförande.
– Initiativet kom från Svenska kyrkan som efterfrågade ett samarbete. Och rådet är ett sätt att skapa dialog med fokus på krisberedskap och trygghetsfrågor. Tillsammans har vi gjort praktiska krisövningar och utbildats i vad man kan tänka på i en beredskapsplan, berättar Disa Kristinsdottir som är säkerhetssamordnare i Boden.
Hon fortsätter:
– Sedan vi startade 2016 har det handlat mycket om pandemin, om Ukraina och
– Vi måste fundera mer på hur det vi predikar i våra kyrkor ska bli synligt ute i vårt samhälle? Hur skapar vi fred i vår egen stad?
flyktingmottagningen. Det har till stor del varit fråga om informationsöverföring – både från kommunen ut till medborgare och från medborgare via rådet till oss på kommunen. Det har hela tiden funnits aktuella ämnen att ta upp där vi ser behov av samarbete. Nu senast med det förhöjda säkerhetsläget och terrorhotsnivån.
Vad är det viktigaste som trossamfunden bidrar med i ert beredskapsarbete?
– De når målgrupper och individer som vi har svårt att nå som kommun. De har ett förtroende, vilket gör att de kan nå ut med viktig samhällsinformation. Men vi får också viktig lägesinformation från dem. De har sina tentakler ute i samhället. Det var till exempel från samfunden vi fick veta att de första ukrainska flyktingarna kommit till kommunen, för de hade först och främst sökt sig till kyrkorna. Sen ser vi att till exempel Svenska kyrkan har möjlighet att snabbt öppna upp sina lokaler om något händer, låt säga en lördagkväll, och få dit någon som kan ta emot människor. Det är svårare för oss som kommun, och det har vi haft nytta av många gånger vid till exempel olyckor där unga människor är inblandade. Kyrkorna öppnar upp och tar emot människor med behov av att träffas och kanske bara prata. Där är de viktiga.
Peter Hällsten på MSB ser också att kyrkan ofta blir en plats för meningssökande när tiderna är svåra.
– Under pandemin sökte sig frivilliga till kyrkan för att hjälpa till, stötta med handling och andra saker. Man sprider hopp och mening, och det ska man inte underskatta i kriser. Hoppförmedlare är väldigt viktiga.
Även Tanya Viklund på SST betonar trossamfundens roll att hålla samman människor i kriser.
– Få vänder sig till hamburgerrestaurangen eller köpcentret för att få ro eller lugn eller söka stöd hos varandra. Samfunden blir också viktiga för att upprätthålla riter och ceremonier. I krig är sådant extra viktigt. De skapar en samhällelig stabilitet som inte ska underskattas, säger hon.
Magnus Karlsson på Centrum för civilsamhällesforskning, han som fått uppdraget att se över det svenska civilsamhällets beredskap på sin institution, anser att det är hög tid att agera och citerar civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin som ska ha uppmanat till att hellre ”göra halvfel än inget alls”.
– Vi får vara ödmjuka inför att det är ett svårt projekt att få till ett samarbete. Men det bästa som kan hända nu är att civilsamhällesorganisationerna sätter sig med kommuner och skriver ner hur ett samarbete kan se ut. I Sverige gäller kommunalt självstyre, så regeringen kan inte styra kommunerna om inte högsta beredskap utlyses. Men det går som organisation att göra enkla saker även om kommunen inte tagit ett initiativ till samarbete; skapa ett förråd med filtar, ta kontakt med andra organisationer man kan samarbeta med. Jag tror sådana kontakter skapar mervärden; nya möjligheter att kommunicera organisationer emellan i lokalsamhället. Rätt hanterat kan sådant spela in på integrations- och trygghetsfrågor och vara ett våldsförebyggande arbete.
