Viktigt att uttrycka det ouppklarade
Camilla Östergren har varit präst i 28 år. Genom åren har hon mött många människor i det som kan vara deras mest smärtsamma stund - i sorgen efter en nära anhörig som gått bort. Hon ser att det finns behov att få uttrycka det ouppklarade. Och att ibland ”leka begravning” för att hjälpa barn i deras sorg.
– Att möta sorgen genom andra har lärt mig att leva mer i nuet, säger hon.
Det kommer en bokning av en begravningsceremoni i Camilla Östergrens mejlkorg. Där finns inte så mycket information annat än ett datum, en tid, en plats och närmast anhörig till den som gått bort.
– Det är så mycket jag vill veta i den stunden. Finns det små barn i den sörjande skaran av närmast anhöriga? Var personen gift eller inte? Var det några speciella omständigheter runt den här personens bortgång? Ibland, om det varit något speciellt kan jag få veta i förväg, men inte alltid.
I det allra första samtalet, den första kontakten med den person som bokat begravningsakten, försöker Camilla Östergren få veta lite mer. Men mest handlar det då om att bestämma en tid för att ses och förbereda begravningen. Det mötet kan ske hemma, i kyrkan eller på församlingshemmet. Det brukar personen själv få bestämma.
– Det kan vara så att det här är ett möte som sker i människors mest smärtsamma stund. Och även om syftet med samtalet är att förbereda begravningsgudstjänsten och få en bild av den som ska begravas, så är det minst lika viktigt att anhöriga får dela sina minnen av personen. Det uppstår minnen och samtal runt en avliden person i de här sammanhangen som kan vara viktiga för att komma i kontakt med vem hen var och vad hen egentligen betydde för sin omgivning. Det kan komma fram när vi samtalar om val av musik till gudstjänsten till exempel. Så samtalet inför begravningen är viktigt på flera sätt.
Camilla Östergren beskriver också det första samtalet som en förberedelse för den anhöriga – ett sätt att få veta vad som ska hända och hur det ser ut i rummet.
– Jag vill också i gudstjänsten kunna berätta något om personligheten, något som beskriver den person som vi håller ceremonin för.
Andra inslag som Camilla Östergren ser som viktiga i en begravningsakt är att förmedla någon form av hopp eller tröst. Ett hopp om att möta tröstens Gud, hopp om en tillvaro där sorg, smärta och sjukdom inte längre finns. Men också att prata om de känslor som kan uppstå kring döden.
– Det är inte ovanligt att vi har ouppklarade saker att bearbeta när någon avlider. Och det är viktigt att vara medveten om det och att ge sig själv möjlighet att få uttrycka det. Det kan vara okej att vara arg på någon som dött också. Och det behöver inte vara för sent att uttrycka det heller. Det kan skrivas ner eller behöva sägas. Smärtan av att förlora någon som betyder något för en kan göra att man blir mycket sårbar.
Begravningsceremonin, säger hon, markerar ett slut på en relation. Ett slut som det kan vara mycket viktigt att få.
– Det är ett tillfälle att säga farväl och ett sätt att förstå att personen inte finns längre. Ceremonin är ju en rit för att markera det, förklarar hon och fortsätter:
– Samtidigt kan ceremonin vara första gången man kan släppa ut sorgen och gråta ut. Innan dess kan det vara mycket praktiskt arbete som ska klaras av.
Men även om ceremonin kan ses som ett avslut, betyder det förstås inte ett avslut på sorgen. Den fortsätter, enligt Camilla Östergren, att följa en under resten av livet.
– Man sörjer nog inte färdigt. Man sörjer bara mer eller mindre starkt. Och jag tror att vi behöver varva vår sorg med praktiskt arbete. Att göra praktiska saker kan vara att vila från sorgen en stund. Vår sorg ser olika ut i olika perioder, där vi pendlar mellan att vara i minnet av den som gått bort, känna smärta, att arbeta direkt med vår sorg, och andra stunder som är mer praktiska – du kanske måste flytta, ändra gamla traditioner, hitta nya sätt i tillvaron att leva utan den här personen.
Efter ceremonin, när livet ”ska gå vidare”, finns möjligheten att vara med i Svenska kyrkans sorgegrupper – ett sätt att dela sin sorg och sina erfarenheter med andra. Camilla Östergren håller också i sorgegrupper för barn – en grupp som anhöriga ibland vill skydda från sorg och begravningsceremonier genom att inte låta dem vara med. Men
Camilla Östergren ser att det kan finnas ett värde i att barnen deltar.
– Jag tror att det är ungefär 3 500 barn om året som mister en förälder i Sverige. Och en ceremoni kan vara lika viktig för dem som för de vuxna. Men det är då viktigt att de är med innan akten och får förberedas.
Camilla Östergren brukar uppmuntra till att göra barnen delaktiga i ceremonin. Det kan handla om att få tända ljus, ringa i kyrkklockor, sätta upp psalmsiffror, välja musik eller måla en teckning.
– De behöver få sina sätt att ta avsked och få vara med och göra det. Annars är det lätt att de får en massa egna föreställningar om vad som hänt och hur saker ligger till. De kan anklaga sig själva, eller få föreställningar som kan bli mycket värre än att vara med på en begravningsakt, säger hon.
I de sorgegrupper för barn som Camilla Östergren leder tillsammans med en kollega möter hon barn mellan 5-12 år. Där bearbetas sorgen och förlusterna på ett mer lekfullt sätt.
– Vi kan prata minnen, om stunder av ilska, vi hittar sätt att sätta ord på känslorna. Vi kan prata om hur familjen såg ut förut och hur den ser ut nu. Vi kan också ”leka begravning”, så att barnen får bearbeta ceremonin i efterhand.
Det Camilla Östergren ser som en av sina viktigaste roller i sorgearbetet med både barn och vuxna är att förmedla att hon är en person som orkar ta emot deras berättelser.
– Vi som arbetar med det här har fått ett förtroende att vara med i sorgearbetet. Det är ett viktigt förtroende och då ska de känna att vi orkar höra.
Men visst väcker det känslor ibland att se människor, och kanske i synnerhet barn, i sorg. Och det som väcks i prästen behöver också tas om hand.
– Vi pratar mycket med varandra, jag och min kollega. Och det gör något med mig att möta sörjande personer. Jag blir hela tiden påmind om hur skört livet är, hur snabbt det kan förändras. Och det gör att jag lever mer i nuet och är tacksam för, och rädd om, det jag har.
