Gud agerade
Hösten börjar så sakteliga övergå till adventstid och jul. Framför oss har vi en kort tid av stök och inte sällan stress, samtidigt som livet börjar gå in för landning i julen. Julen – traditionen som innebär vila för många. Men räcker traditionen och tryggheten in i vår tid, kan vi som kyrka räkna med trygghet i den världen som vi lever i?
När jag skriver detta, i november, pågår två konflikter i vår del av världen – krigen i Ukraina och Gaza – båda med risk för spridning. Våldet är alldeles för nära oss när vi går mot frihetens och trygghetens helg. I år kommer vi kanske inte att få fira med den julefrid som vi alltid har haft? Vågar vi ens tänka den tanken? Kan vi fira jul som då?
Sverige har utmanats av skjutningar och gängkriminalitet under en längre tid, vi tyckte det var hemskt när det började, och vart har det tagit oss? Blir också det en vardag? Hur resonerar vårt eget samhälle när det gäller segregationsfrågor? Frågorna hopar sig när jag tänker vidare på det. Och var finns kyrkan i det? Var finns vi, Svenska kyrkan?
Vi kan inte längre vara det vi har varit och värja oss från alla risker i samhället, stoppa huvudet i sanden och tänka att det där tar polisen, kommunen eller någon annan hand om. Jag tror att vi måste agera tydligare och ta ställning i vissa frågor som den kyrka vi är. Vårt uppdrag har vi inte fått av någon som kom på en vacker ståtlig häst, iförd en rustning för att förändra världen. Nej han, Jesus, kom på en enkel åsna i sina vanliga kläder. Människorna trodde att han skulle göra en stor förändring, rent av revolution, men det enda som hände var att han började med att satte sig ner och började prata. Gud agerade politiskt.
I tider av terror och hot måste vi öppna upp för att kunna möta både frågor, tankar och rädslor. Allt det för att kunna stärka oss alla till att kliva in och ta ansvar. Det värsta vi kan göra är att vi blir rädda och stänger in oss, då har terrorn och den onda makten fått övertaget. Det onda vill att vi ska vara rädda och ängsliga hela tiden, inte bara när attacken sker. Vi är många som ser paralleller med 1930-talets Europa. Det skrämmer mig, men jag tänker inte vika ner mig, jag ska stå upp för demokrati och rättvisa. Vad är det för samhälle som vi bygger när vi accepterar att risker och hot styr vår vardag?
Jag vill att Svenska kyrkan i Eskilstuna har mod att kliva ur sina stora katedraler och vandra längs med gatorna tillsammans med andra. Det gäller oss alla kristna i församlingarna. Vi ska vara där det är som mest stökigt och oroligt för att stödja och stärka de som bor där. Även det lilla gör skillnad.
Om Gud lät sin son födas i ett kallt dragit stall, i en stat som var ockuperad och där makten bestämde att alla skulle räknas för att staten skulle veta vilka de är, allt för att skapa segregeration. Då måste vi också våga stå upp mot det som händer hos oss idag. Som kyrka, församling och individer är vi kallade att vara där risken är som störs. Vågar vi ta emot det budskapet i jul då kan vi göra skillnad här och nu.
Johan Hedlund, kyrkoherde Svenska kyrkan Eskilstuna
